En riktigt god gärning...

...tror jag att jag gjorde i dag. Vi var på Blomsterlandet i kväll och köpte lite grejer till min "nu pysslar vi röven av julen" period. (grovt och ovårdat språkbruk)

I vilket fall som helst så var vi på väg därifrån när vi såg att det lös i en buske, vid kanten av cykelbanan bredvid. Vi åkte sakta förbi och vid närmare titt såg vi en cykel som låg där i diket. Vi tittade väldigt noga men där fanns ingen människa. Så vi åkte vidare. För att sedan stanna och vända tillbaka. Det är ju inte så att en cykel ligger i diket med lyset på bara så där. Tänk om det var någon där som blivit överfallen eller fått en stroke eller liknande. Så jag samlade mitt lilla mod och hoppade ur bilen och beordrade Bob att låsa efter mig

(klockan var strax efter 19 men ändå).

Visst låg där en fin välvårdad cykel och lös så fint, men ingen människa fanns att beskåda

(jag var ju rädd att någon skulle sitta och bajsa i en buske då det skulle ha känts lite genant att ropa hej).

Jag sprang tillbaka till bilen och beordrade än en gång Bob att montera cykelställningen på bilen (japp, i bland är jag chef) så att vi kunde ta den till polisen. Han muttrade lite men gjorde som jag sa. Fortfarande ingen människa i närheten (även om jag tyckte att en man kom emot oss för att sedan vända om) och jag kände mig som Sarah Lund i tv-serien "Brottet". Jag gillar lite action och det här var precis vad jag kunde reda ut.

Så, in i bilen ner till polisen. Vi fick ringa på förstås och det kändes lite genant att stå där ute med hela familjen i snöyran med en damcykel. Det inre befälet kunde inte svara, så vi gav upp och var på väg hem med cykeln

(vilket Bob påpekade var ett brott i sig eftersom vi då aldrig kunde motivera att vi faktiskt var på väg att lämna in den, för att sedan upptäcka att vi blev filmade utanför stationen och att det i sin tur kunde användas som bevismaterial för att vi var där i syfte att lämna in den upphittade pedalmaskinen).

Herregud! Vilket företag! När vi vände om hörde vi en röst ropa "hallå" i den lilla apparaten utanför. Bob fick berätta vårt ärende och vi förväntade oss en stor suck. döm om vår förvåning när det inre befälet sa till oss att gå in. Väl där inne mötte han upp oss och sa att det var jättebra gjort och att det är förvånansvärt många ärliga människor som kommer in med upphittade föremål varje dag. Vi kom överrens om att det kändes skönt att veta att inte hela världen håller på att falla samman. Han skrev i sitt block att jag inte gjorde anspråk på cykeln eller krävde hittelön. Sen satte han ett kvitto på cykeln och tackade oss än en gång. Mycket trevligt!

Så, nu vet ni att ni faktiskt kan ta er ner till det stora polisfortet och lämna in saker som ni hittat. Jag hoppas bara att någon är lika ärlig när jag tappar bort något nästa gång!