Bubbans lilla rum.

Det är trevligt att gå upp på övervåningen och stega in i detta lilla rum som tillhör familjens lilla diamant. Jag tror att jag älskar hur det blev tillslut! Det är inte bara på bloggfronten det är segt, hela renoveringshetsen förra året tog slut på alla krafter och nu inväntar vi ny entusiasm för att hugga i och göra klart våra sovrum. Det skulle göra gott för våra sargade själar, att få sova i ett rum utan kaos.
Hur har ni det själva så här i början av det nya året? Hoppas energin flödar!

Tomten hittade hit...

...även fast jag inte skött mig det senaste. Vilken tur! Barnen som tålmodigt låter oss vuxna spela Bingolotto blev lyckliga och fick varsitt paket. Här ser ni även en glimt av våra nya fönster in action. Vi har inte fixat till dem med foder och liknande men den som väntar på något gott...

Ljuva snö!

Visst har det varit en billig höst, utan höga elräkningar. Men nu var det på tiden att vi fick lite fräsch, krispig snö att titta på. Allt klär bättre i vinterskrud och så blir det ljusare också. Härligt! Annars är jag inne i en liten period av icke-inspiration. Hoppas den kommer tillbaka snart!

Fast!

Jag har fastnat i virkträsket. Om någon vill beställa en matta går det bra, jag har hittat mitt kall. Jag älskar det här, så länge det blir som jag vill!

I rampljuset.

Många av er kanske inte har en aning om att jag älskar att sjunga. Vilken musik det är spelar egentligen ingen roll, bara det finns särskilt kraftfulla partier i låtarna där man kan klämma i för kung och fosterland. Tänk "Gabriellas sång" eller "O helga natt". Vanligtvis gör jag det enbart när jag kör bil ensam, ibland på scen med revyvänner och, när jag måste, vid lite mer högtidliga tillfällen. Jag fick för någon månad sedan uppdraget att sjunga en liten dänga för flickebarnet som ska döpas i samband med föräldrarnas bröllop i morgon. Jag har övat flitigt på den sången. Fram till i förrgår var det en låt som skulle framföras, sedan blev det tre eftersom den andra solisten blev sjuk. Här sitter jag med världens prestationsångest och föreställer mig olika "worst case scenarion" på den dag då det i princip är totalt förbjudet att sjunga falskt.
Jag älskar utmaningen men frågar mig alltid varför jag utsätter mig för detta gång på gång? Och svaret blir alltid detsamma. Känslan efteråt, gör att man växer, och det känns fantastiskt!
Well, wish me good luck!

Nu drar det igång!

Pysslat en mosskula, check!

Vems historia har jag i mitt knä?

Det blir mycket virk-snack nu och det ursäktar jag mig för men jag kan inte låta bli att fundera över vems trasor jag håller i. Jag hittade två stora påsar trasnystan på en loppis förra veckan och det är av dem jag gör min fina matta. Båda påsarna kommer från samma hem då jag hittat nystan av samma tyg i de två olika påsarna och det är ju ganska häftigt att sitta där och knyta meter efter meter av någon annans textil. Det är gamla skjortor, sidenlinnen, gardiner och flanellpyjamasar. I vilka sammanhang har dom burits, varit upphängda och under vilken tid? Det är fascinerande att fundera över sånt när man sitter där och håller tyget i händerna för om jag skulle riva sönder mina kläder och virka en matta av dom, skulle den innehålla en hel del intressanta grejer kan jag lova! Så, när jag sitter och river mina trasor, på ålderns höst, kanske jag ska passa på att beskriva vart och ett av mina nystan så att nästa person som vill göra en matta kan lära sig lite om livet som åttiotalist. Det kan bli en bra story!