Tuffa beslut...

En förklaring kanske är på sin plats.

I dag har varit en sorgsen dag för mig och många svenskar. Ett främlingsfientligt parti har med svenska folkets hjälp kommit in i riksdagen. Att vår frustration över detta bagatelliseras är något jag inte kan tåla då jag i hela mitt liv körts runt på diverse kyrkogårdar, koncentrationsläger och muséer i södra Europa för att om och om igen påminnas om vad främlingsfientlighet och rasism kan leda till.

Att på Facebook kunna läsa att vi gnäller, är präktiga och prackar ner på de svenskar som röstat på SD och på partiet i sig gör att jag inte kan hantera denna konflikt som brinner i mig. Jag vill naturligtvis ha åsiktsfrihet, alla ska få tycka som dom vill. Men jag vill också kunna få tycka att andras åsikter känns fel för mig, utan att bli förlöjligad och hånad.

Att jag satt och grät framför datorn vid lunch, när fler och fler inlägg radades upp från olika personer fick mig att bestämma mig. Jag slutar med Facebook. När jag väl tryckt på delete-knappen kändes det bra. Men när jag började tänka på alla vänner så grät jag en skvätt till, det kändes som att göra slut. Nu sitter jag här igen, med svullna ögonlock och en eyeliner som spretar åt alla håll, och känner mig tillfreds med livet. Vill folk inte höra vad jag har att säga behöver man inte det, och vill man veta vad jag tycker så kan man gå in och läsa här.

Den här bloggen kommer inte på något vis vara så här allvarlig och politisk framöver och eftersom jag någon gång förra veckan lovade att sluta gnälla på saker så känns det helt okej att slippa Facebook, bara mina riktiga vänner inte glömmer bort mig helt nu när vi måste börja ses utanför den virtuella verkligheten. Så, här kommer arbetet med det blå huset att fortgå och jag kan redan nu känna glädjens dimma regna ner på mina axlar. Tack för att ni begrundar min sida av saken! Godnatt!