Jag visste väl det...

Lördag morgon 9.00
Hade inte kommit längre än korsningen Kapellgatan/Gjuterigatan i Jönköping förrän ilskan kom till mig, alltså långt ifrån Göteborg där jag trodde att dagens första känslor skulle bubbla upp.

En doppingmamma med tillhörande 10-talet små ullbebisar kom gående från Junedalsskolan mitt i livlig torgtrafik som om det vore en vanlig dag på landet. Jag registrerade inte fåglarna först utan såg på folk runtomkring att någonting är på gång. Men så är det det här med flata svenskar som nöjer sig med att enbart titta och inte agera, jag blir så trött på dem.
Herregud, vem har lust att se ett gäng fågelungar bli mos mitt på ljusa dagen? Inte jag iallafall som släppte allt jag hade i händerna och gav mig argt på en svart taxibil som stod och brummade två centimeter från tre oskyldiga dunbollar. Chauffören tittade arrogant på mig som om jag inte ens fanns och fortsatte rulla bilen. Samtidigt kom det mötande bilar med frikopplande pensionärer med en ledig parkeringsplats i syne.
Nähä, här fanns bara en sak att göra, jag var tvungen att ställa mig i vägen. Och helt plötsligt stod jag där och dirigerade bilar med ena handen medan den andra handen ringde 114 14 för att få dit polisen. Det var lättare sagt än gjort men tillslut hade jag fått hela familjen Dopping i säkerhet på Sofiaskolans skolgård och polisen hade lovat att de skulle komma. Pust vad skönt! Men då ser jag att bussen som ska ta mig till Göteborg är på väg att åka, de har helt missat att jag inte som jag sa, gick på bussen och räknade deltagarna utan gav mig in i en eye to eye situation med Jönköpings argaste bilförare. Tur att man fortfarande har lite spring i benen och kom ikapp bussen som stannade och släppte på mig. Liseberg here I come!!

På Liseberg, där jag var med FUB-föreningens medlemmar, får människor med speciella behov privilegiet att gå före alla köer, detta gäller även deras ledsagare, vilket i detta fallet var jag. Så, det var inget att vänta på; in i dimman! Vi sprang mot farfars bilar som hade en enorm kö ringlandes utmed stängslen. Vi fick hoppa på, där andra hoppar av, och fick på så sätt gå före alla väntande. Utmärkt tyckte vi! För djävligt tyckte de föräldrar som stod och glodde argt på oss när vi åkte förbi. Då undrar jag, hur kan man bli arg på ett gäng glada vuxna med all världens olika diagnoser som skrattar, gestikulerar och visar sin enorma lycka över att få åka Farfars bilar?Samma scenario uppstod vid andra attraktioner och det kändes på ett sätt obehagligt att gå före eftersom människorna stod och blängde.

Alla "normalbegåvade" (konstigt uttryck för jag vet inte riktigt vilka kriterier man utgår ifrån när man ställer diagnosen normalbegåvad) har ju alla chanser i världen att leva vilket liv de vill. Det finns egentligen inga hinder, de kan springa, gå, äta själva, tänka klart, tjäna pengar, uppnå höga resultat i skolan, få barn, leva självständigt och ändå så kan de inte unna dessa goa, härliga underbara människor med barnasinnet kvar att få gå före i en rutten kö på Liseberg. Nä, mer solidaritet och värme till folket tack! Hur ska vi lyckas med det då? Ingen aning. Men jag lovar, om alla hade fått vara med och se när en av våra deltagare vann stjärnvinsten på Snackshjulet så
kan det omöjligt finnas några hard feelings kvar på klotet. Mer underbara skratt och tjut finns inte på denna jord, det var nog till och med så att den där äckliga nazisten och hans flickvän som stod bredvid oss inte kunde hålla de varma leendena borta och då, har man kommit en bra bit på vägen mot medmänsklighet. Hoppas jag iallafall.

Sockervadd Vs. Popcorn...Fördel sockervadd!