2.04.2013

Vilse i skogen!

Shit! Shit! Det här är nog första gången på två år som jag faktiskt sitter vid datorn och skriver vilket gör mig något förvirrad. Jag har nämligen glömt bort alla dessa fina finesser som jag en gång bemästrade. Förr var man enbart asocial när man satte sig ner vid datorn och kunde fastna i flera timmar, men då var det ändå koncentrerat till den stunden. Nu sitter man med sin smartphone eller surfplatta och är där, på plats, men ändå i en annan värld. Jag dömer ingen, jag gör ju så själv, men börjar få lite panik när jag tänker på att jag bara halvhjärtat följer med i vad som händer i det ack så viktiga vardagslivet. Jag har blygt föreslagit en "äppleplats" i huset, där vi placerar våra enheter då det är dags för lite samvaro. Jag känner inte att jag fått något gehör direkt, men om jag bara tar det varligt och låter det sjunka in en stund så ska det nog lösa sig tillslut! Annars då? Jo, jag var ju gravid ett tag vilket resulterade i ännu en liten Bubba, eller Bubbe om man nu vill märka genus. Ganska spännande det där. Hörde i dag på radion ett sådant där samtal om "hen" som alltid verkar vara en missuppfattning om hur ordet kan användas. Jag finner egentligen ingen anledning till att läxa upp någon, då vi i det demokratiska Sverige är fria att säga i princip vad vi vill, men jag måste ändå säga att jag älskar ordet hen! Det är så smidigt och handlar för mig inte om att avidentifiera könet på en individ utan för att det är så himla bra att anväda i väldigt många situationer där man inte vet eller känner anledning till att könsbestämma någon. Som jag ser det är det en oväntad tillgång i samtal som innefattar sekretess eller där man helt enkelt inte vet något om personens kön. Det stakar liksom inte upp samtalet utan bara rullar på, det gillar jag! Men bara för att klargöra, det blev en han! Jo, så det är fortfarande jag, Bob, Bubban och Bubben som bor i Huset vid skogens slut även om vi då och då drömmer oss bort till något mer färdiga och mer glamourösa byggen. Mycket går framåt, mycket står still, men jag har nu privilegiet att under min föräldraledighet rensa ur och städa upp i alla de vrår där saker drällt i vad som kan tyckas vara en evighet. Är man en samlare som jag så är det ren terapi att gå igenom allt från knappnålar till broschyrer och sedan ta steget till att slänga mycket av det som tidigare, av mig, ansetts som rena rama Bukowskis-objekt. Det där är också en revolution som jag lite kort tänkte berätta om. Prylar. Ja, just det, prylar. Tänk att man kan vara så fäst vid en grej att bara tanken på att det ska försvinna gör en svettig och illamående. Det finns många sådana saker i vårt hem. För mig är det en tavla, för Bob den mest fruktansvärda av lerskapelser i form av en kruka med en bläckfisk på, i brunt, som tidigare tillhört hans farfar. Det är den jag springer ner till i källaren om vi är osams och hotar att slänga i golvet när jag blir sådär härligt galen. Hur som helst, jag vill inte vara den som måste ha en massa saker för att vara glad. Jag vill inte att det är prylarna som är det centrala i mitt liv. De kommer ändå bara stå där i rummet på och se förskräckliga ut, ryckna ur sitt estetiska sammanhang, när jag efter pensionen vid 75 flyttar direkt in på ålderdomshemmet. Nä, jag vill ha besök av nära och kära och därför har jag nu tillägnat 2013 till att bli ett år fritt från inköp av både kläder och prylar till mig själv och storsatsat på att vårda mina relationer. Det är många, men om jag har tur så blir det ett år som både jag och dem kommer att minnas. För det handlar inte bara om mig och vad jag köper, det handlar om min själ och vad jag investerar i min omgivning. Pretto skulle vissa säga. Andra skulle säga PK. Jag säger bara att jag mår bra av mitt beslut. Jag går fortfarande på shoppingrundor och plockar på mig grejer och tänker att jag skiter i hela grejen. Men då knackar hen på axeln och påminner mig om att jag är starkare än så och sen går jag därifrån utan prylar men med min värdighet i behåll. Så, det var den långa sammanfattningen det. Hoppas att jag kan posta inlägget för annars skiter jag i att blogga. Ha det så länge!

1 kommentar:

  1. En äppleplats. Genialiskt. Men ack så svår att realisera. I alla fall hemma hos oss. Tyvärr. Jag förslog en äpplefri middag här om kvällen, hmmpfr, blev svaret, å så var det med det. Jag har lite att jobba med om man säger så.

    Kul att du är tillbaka på bloggen :)

    SvaraRadera