Tapas, kebab och snöstorm

Anna-Gretas. Vilket ställe! Vilken mat! Jag och Syster Jenny anlände vid 18-tiden och beställde in en uppsjö av olika tapas. Det blev bl.a. teryaki-biff, tigerräkor, kycklingspett, tortilla-flöjt!?, potatis m. mojo, vitlöksbröd, manchego ost och mer. Underbart gott och lagom mycket mat att förtära under tiden man berättar och lyssnar på anekdoter från vårt ungdomsliv. Bästa grejen var ändå dessert-brickan med en blandning av de desserter som erbjuds på restaurangen. Det var pannacotta med björnbär, catalansk brylépudding, choklad, brownies och glass. Till detta drack vi ett fruktigt, väl kylt dessertvin. Första gången för mig och det lär bli fler gånger. En fantastisk uppfinning! Karlssons var nästa etapp där vi drack mer vin, Bacardi Breezers (var det typ 7 år sen sist?) och vatten naturligtvis. Dansgolvet var vårt forum för kvällen där vi stod och spanade in det som idag erbjuds på köttmarknaden. Inget är längre som förr. Det var som att titta på konditoriets bricka med gårdagens bröd. Torrt, degigt och utplockat. Däremot såg jag en kille vars speciella kroppsdel finns på bild i en telefon som tillhör en vän. Ganska kul var det att tänka sig att han dansade runt naken istället för i tajta brallor.
Ingen kväll på Karlssons kan avslutas utan nattamat. I Jönköping blir det naturligtvis kebab, och ja, jag vet att kvällens kaloriintag översteg det tilltänkta. Men, vi shakade ändå av oss lite på dansgolvet och idag har jag försökt jämna ut det med lite extra motion.

2 kärringar, 2 kebaber och -14 grader.

För att glömma bort den träkeps som satt på mitt huvud när jag till slut vaknade, efter mycket tjat från Bob, så gav vi oss ut i det underbara vintervädret där vi försökte åka lite pulka, spark och barnvagn. Inte lätt när det är så mycket snö men skit samma, kul och uppfriskande var det ändå. Eftersom vi inte ska köpa ett Nintendo Wii men ändå kan tänka oss att träna hemma så gjorde jag en provisorisk step-up bräda av en gammal kött-låda från Scan. Lite hög men oj! vad det gick! Sen joggade jag runt i huset och Bubban följde glatt efter. Jag tog hjälp av Bob för att göra grymme-situps och kom upp till ett antal av 50 till slut. Svetten lackade och jag gick och lade mig med gott samvete. Tur att man får hjälp ibland och ja, Bob är nog den minst fotogeniska människa jag känner och min rumpa ser ju rätt fast ut i de extremt läckra långkalsingarna. Synd bara att det reflekterar den röda färgen i mitt ansikte så bra!