Tänk vad livet var enkelt när man var 12 år. Jag hittade ett visitkort som jag tryckte upp 1994 på Liseberg. Vore inte livet fantastiskt om man faktiskt bara kunde vara precis det man vill och även leva på det, alltså få lön för mödan?
Man kanske skulle kunna tänka ut något som rimmar sant med mitt visitkort. Tänk om den oändliga mängden kunskap som jag samlat på mig om Mark Owen och Take That kunde vara till nytta, både för mig och för andra? Jag kan t.ex. även efter en flaska Tequila, rabbla upp när respektive bandmedlem inklusive Robbie Williams är född och som en bonus på det berätta vilka stjärntecken de har. Jag kan även visa upp mina retro-Adidasbrallor, inköpta på en marknad i SoHo som Mark Owen har jackan till. Jag kan samla ihop min gamla vänner som stöttade mig under en svår tid i samband med splittringen av bandet och faktiskt bevisa för er alla att Take That gjorde mitt liv lite gladare och bättre (eller vad säger du Julia?). Man kanske skulle bli coach och lära ungdomar och vuxna att hitta en mening i sitt liv genom musiken, eller snarare människorna bakom musiken, för det var ju inte Take Thats första hits som gjorde mig till en snurrande boll utan Marks fina delfintatuering tillsammans med hans späda kropp och underbara leende. Tänk att han bara vägde 52 kilo och var 1.65 lång när videon till Pray spelades in i Acapulco 1993? Otroligt!
Man kanske skulle kunna tänka ut något som rimmar sant med mitt visitkort. Tänk om den oändliga mängden kunskap som jag samlat på mig om Mark Owen och Take That kunde vara till nytta, både för mig och för andra? Jag kan t.ex. även efter en flaska Tequila, rabbla upp när respektive bandmedlem inklusive Robbie Williams är född och som en bonus på det berätta vilka stjärntecken de har. Jag kan även visa upp mina retro-Adidasbrallor, inköpta på en marknad i SoHo som Mark Owen har jackan till. Jag kan samla ihop min gamla vänner som stöttade mig under en svår tid i samband med splittringen av bandet och faktiskt bevisa för er alla att Take That gjorde mitt liv lite gladare och bättre (eller vad säger du Julia?). Man kanske skulle bli coach och lära ungdomar och vuxna att hitta en mening i sitt liv genom musiken, eller snarare människorna bakom musiken, för det var ju inte Take Thats första hits som gjorde mig till en snurrande boll utan Marks fina delfintatuering tillsammans med hans späda kropp och underbara leende. Tänk att han bara vägde 52 kilo och var 1.65 lång när videon till Pray spelades in i Acapulco 1993? Otroligt! Jag kanske kunde bekämpa fördomar tillsammans med mina goda exempel.
"De är bögar" "De sjunger inte själva" "Om tre år är det ingen som vet vilka Take That var" "Fan vad töntig du är som lyssnar på den skiten, lyssna på Cypress Hill istället"
Tänk vad fel alla hade. Take That finns fortfarande. Robbie anses av många vara guden av underhållning. Jag kommer ihåg dem, alla vet fortfarande vilka de var. Inte har det någon betydelse för någon annan än mig, men jag ska vara ärlig och säga att jag är stolt över att jag stod på mig, att jag vågade vara så töntig att jag lät bandet vara en del av mitt liv. På något konstigt sätt har de hjälpt mig att bli den jag är, hur kan jag inte svara på, men jag vet att mina dagar framför CD-spelaren ändå gjorde skillnad.
Så vad tror ni? är det här något att satsa på?
YES! Satsa! :-) Men jag håller med dig. Så passionerat som jag lyssnade på allt av Michael Jackson och följde hans liv. Eller K's choice som sjöng för mitt hjärta när det var trasigt och jag upptäckte nya saker i det. Shit alltså. Musik.
SvaraRaderaFantastiskt! Mitt Take That var Per Gessle. Under ett tag där på mellanstadiet-högstadiet. Rummet tapetserat m bilder å jag la mina surt förvärvade slantar på obskyra LP-skivor (ja, så gammal är jag)m honom som inte kan ha tryckts i mer än 50 ex. osv osv. Jag var tydligen inte alls lika tuff som de som köpte skinnjackor och gillade Depeche Mode....
SvaraRaderaNu kan jag inte riktigt förstå vad jag såg i denne rynkiga, blonderade Halmstad-gubbe. Men det är nog inte meningen att man ska förstå allt.
Om jag inte missminner mig, var inte du rätt förtjust i Westlife också? lånade skolkataloger av Mark...?
Robbie låter du bli för han e min!!! Kommer ihåg när vi satt på o´briens och väntade i all oändlighet att de skulle spela en låt med pojkarna. Var nog en av dom som sa att du skulle ge dig;) Kram
SvaraRaderaKommer aldrig glömma när vi tittade på den där videon från en konsert när en tjej får komma upp på scenen o får en puss av Mark! Va du grät!!!! Jag och Helena försökte hålla en bild av dig på tv-rutan så det skulle se ut som du men då vart du ännu mer förstörd av det faktum av att det inte va DU som va där! Som vi tittade på den, o va jag garvade! Hahaha! Fan den där sista låten när dom går på gångbanden, den e fan fortfarande bra alltså. "Never forget" va?
SvaraRaderaJa, precis. Herregud! jag kommer ihåg det som igår, det var tragikomiskt. Men du kan ju tänka dig hur lycklig jag var när Mamma köpte en biljett till deras återföreningskonsert i Birmingham 2006, my god vad lycklig jag var!!
SvaraRaderaAK: Ja, Westlife och Boyzone var nog det som lockade mig allra mest till Irland, även om jag brukade dra historien om Braveheart och att den spelades in i Wicklow och det var så vackert...
SvaraRaderaYes, Mark hade med sig sin skolkatalog till lägenheten där en lite fetare Bryan McFadden fanns med. Vilken grej!