Drömmar om en svunnen tid...

Jag vet vad jag önskade mig vid Fontana Di Trevi, konstigt att man inte kommer ihåg och tar vara på att den drömmen faktiskt slog in...

Året var 2004 och vi var på revyresa i Rom, denna fantastiska stad full med vin, nybakat bröd, mozzarella, råttor, ruiner, halta amerikaner, smygjuckande italienare på trånga bussar, galenskaper och annat. Den tiden var spännande på många sätt. Man hade inte så mycket ansvar, gå till jobbet och betala räkningarna var det enda. Tänk att man inte tog vara på tiden bättre, utan klagan och gnäll.

Tänk att jag aldrig trodde att jag skulle träffa någon (och ivrigt informerade alla jag känner om detta, vilket jag blir påmind om ganska ofta idag). Tänk att jag inte hade ett hus att oroa mig för, inga barn att älska och vörda. Ingen trädgård som noggrant måste planeras, ingen källare som måste dräneras, inget tak som behövdes läggas om. Jag hade ingen dator, inget bredband, ingen bil och oftast inga pengar. Varmt var det i min lägenhet, så varmt att jag ringde hyresvärden och bad dem att komma och sänka den (dårskap!).

Tänk vad härligt att man ändå haft det så bra och fortfarande har det så bra att man kan glädjas åt det lilla och det stora. Tänk vad fantastiskt att man bara kan svinga benen ur sängen och gå upp och möta ännu en dag (regnig, snöig eller solig) utan att veta vad den har att erbjuda. Tänk att det är fantastiskt att vi lever och mår bra. Ut i solen och njut nu, själv lägger jag mig framför tv:n och njuter av att Bubban sover och jag inte har några som helst måsten idag!