Vi får ett kallt Sverige...

...först om fyra år har vi chansen att värma upp det igen.

Skitdag.

Ungefär två gånger i mitt liv har jag hållt huvudet högt i en diskussion, varit säker på min sak och inte gett vika. Den första gången var för tre år sedan och är fortfarande en händelse jag begrundar och analyserar någon sekund var dag. Den andra händer just nu.

För det mesta avskyr jag konflikter. Visst har jag blivit avstängd från Familjelivs forum för att jag varit inne på Cambridgemetodens 123:e tråd och skanderat att de blir lurade på pengarna eller på amningshjälpens blogg och skrivit att det är synd att de ska få kvinnor som inte kan amma att få dåligt samvete för att de inte försökt tillräckligt. Men det är inte riktigt på samma sätt. Man är ju anonym och kan vara rätt jävlig bara för att man inte syns.

På riktigt handlar det för min del aldrig om att vara jävlig, det handlar om att stå för det man tror på och för att statuera exempel. Man har rätt till en åsikt och man har rätt att debattera vitt och brett bara man håller sig inom lagens ramar. Sverigedemokraterna är ett hett ämne just nu. Jag tror de allra flesta håller med om att försöket att tysta ner dem inte har lyckats så bra. Alla är egentligen överens om att problemet med missnöjespartier måste diskuteras. För vad är lösningen på konflikter? Jo, dialog. Lätt som en plätt.

President Obamas ledord i presidentvalskampanjen 2008 var; Change. Förändring. Jag tror på att man kan förändra människor genom att diskutera, vinkla och presentera alternativa lösningar på problem. Se bara på de pågående valdebatterna, de är till för att folk ska ändra uppfattning, snappa upp detaljer som de har missat. Jag hade aldrig valt att bli lärare om jag inte trodde att jag skulle kunna förändra människor. För om jag hade gett upp om det skulle min lärarroll inte bli särskilt framgångsrik, ej heller innehållsrik för den delen.

Så, jag kom genom en slump i kontakt med en människa på Facebook som hävdade att Sverigedemokraterna inte var ett rasisktiskt parti. Pulsen höjdes direkt och jag såg min chans att öva upp min debatteringsförmåga, det politiska självförtroendet är inte på topp, men rasism, det ställer jag mig aldrig bakom. Sagt och gjort. Det blev 125 inlägg som slutade med snuskiga ord från hans sida och ett stort frågetecken från min sida. Han agerade som en riktigt skitstövel, mansgris, elitist och försökte hela tiden trycka ner mig. Jag kontrade med lite akademiska termer och begrepp som Dold Agenda och Psykologisk Krigsföring. (Med ca. 300 000 i studielån borde man i alla fall kunna använda några sådana fraser.) Responsen var noll och han var förlorad. Jag mådde bra. Äntligen hade jag stått upp för något, och gjort det med stil.

Så kom dagen efter när ungefär tre personer av mina nära vänner stöttade mig. Men också dagen då många nära vänner höll tyst. Jag sökte efter kommentarer, antydningar, hurrarop eftersom jag varit så duktig och stått upp för invandrare och framförallt för mig själv, som en debatterande individ. Noll, noll, noll.

Nu har det vinklats om. Jag är den som är dum. Personen jag debatterade med var inte så hemlig eftersom det stod på hans sida var han var anställd. Personen, på vars sida vi råkade träffas, har 350 vänner varav alla kunde läsa våra inlägg och se hans profil. Hans chef fick av en slump reda på hur han har uttryckt sig och han har blivit tillsagd, företaget han jobbar på har nolltolerans mot rasism. (Världen är väldigt liten) Även om jag inte tänker berätta vad som skrevs kan jag bara säga att han inte gav ett särskilt trevligt intryck och att risken var stor att invandrare efter det här skulle kasta stenar mot honom och inte mot räddningstjänsten.

Nu är man en "golbög" och en persona non grata hos vännen som "förde oss samman". Hon plockade bort mig som vän på Facebook i går. Hon valde sida. Hon valde grisen. Hon valde den fega. Jag var ledsen i går, huvudet har dunkat hela dagen efter alla tårar. Men nu är jag lugn. Jag gjorde rätt, det är jag säker på. Men om jag sitter här om tre år och fortfarande analyserar vad som kunde ha gjorts annorlunda så är det fel på min omgivning. För när man går emot det som är fel, då borde man bli stöttad, inte störtad. Så tänk på det. I en demokrati har vi många rättigheter, men vi har också skyldigheter. Vi får inte vara tysta när något är fel.

Ps. Skriv inte var ni jobbar på er Facebookprofil om ni tänkt använda ord och fraser som "dra röven i gruset och svälj huvudet" eller "inga svenska ungdomar skulle få för sig att kasta sten på utryckningsfordon, i alla fall inte de som är uppfostrade i svenska hem" ( fotbollshuliganer sa jag då för att statuera exempel, då fick jag till svar att jag inte skulle blanda in idrott i diskussionen)eller "invandrare är ju inte som oss, de vill ju inte ens vara svenskar" (för det finns ju bara en kollektiv pöl av invandrare, inte invandrade individer). Ds

Ta hand om er, så tar jag en Alvedon.

Badrummet del 8267.

Ni kanske går och tror att vi har det lyxigt och fint med ett nyrenoverat badrum som vi badar och duschar samt rakar benen och utnyttjar golvvärmen i? Men så är det icke! Jag vägrar använda det förrän ALLT är färdigt. I bland går jag in och tittar och suckar förnöjt, men mest funderar jag över hur ett stort projekt blir ett megaprojekt. Jag ska i alla fall visa er vad som är kvar att fixa.
Dörrfoder

Fläkt

Felkakling (hur man nu fixar till det)
En liten sneek peek in från fönstret (bara extremt långa kan stå där och titta in)

Dagens mest fantastiska loppisfynd. En liten pall för 20 spänn på Erikshjälpen. Den är lite högre än de där vanliga plastpallarna som finns på IKEA, den är garanterat unik, stilen fungerar utmärkt och den passar precis in under tvättställsskåpet. Fan vad jag är duktig!
Kram!

Jag publicerar hösten 2010.

Några smakprov på Tabergs vackra höstfärger!

Njut nu av den sista sommarbiten!

Mitt nya liv...

...innebär ju positivt tänkande. Men det är svårt, för alltid irriterar man sig på något. Då jag som vanligt stod på jobbet och lyssnade på radion (Jimmi Åkessons reklam med någon slags krigsmusik i bakgrunden då han rabblar om att pengar inte växer på träd kommer ALLTID göra mig arg) så kom "Everybody's changing" med Marin Stenmarck. Då blev jag lite irriterad och tyckte liksom att det är konstigt att han gör en cover på den låten som kom för bara sex år sedan och var helt fantastisk då, utan elektroniskt blip blip. Men sen tänkte jag i nya banor. Det är ju fantastiskt att den låten, som är så bra och påminner mig om en tid i livet som kanske var en av höjdpunkterna i mitt vilda singelliv, faktiskt väcker starka känslor hos mig, även om det inte är i den versionen som jag tycker är bäst. Goda minnen kan man inte ha för många av, och de minnena väcks till liv med eller utan konstgjort syntljud. Bra va? So, no more irritation for me!

Kärlek

Den senaste veckan har inneburit många svåra besked. Dessa besked har gett mig en insikt om att livet är för värdefullt för att slösas bort med en massa negativ energi. Därför har jag bestämt mig för att inte längre vara arg på projekt som drar ut på tiden, dyra hantverkare, kommunister, borgarbrackor, en sommar som försvann alldeles för fort, stökiga rum, dålig tv-tablå, min mage eller att Bob inte plockar upp sina strumpor. Jag tänker gnälla lite och sen låta det blåsa över. Bara jag får ha hälsan kvar!

Jag har bestämt mig för att leva mitt liv precis så som jag vill och göra det bästa av situationen. Jag ska älska och vörda de som står mig närmast och se till att lära känna ännu mer olika människor, allt för att mitt liv ska bli så rikt som möjligt. För när jag dör gör det mig inget om jag är utan pengar, men jag skulle aldrig vilja vara utan den rikedom som vänner och familj dagligen skänker mig. Visst låter det pretentiöst, men i tider som dessa är vi alldeles för snåla för att visa människor i vår närhet vad vi tycker och det gör jag nu.

Tack för att ni finns. Ni gör mig till en rik människa.

Stora, varma kramar,

Pengar, pengar, pengar...

...alltid problem med dessa pengar. Men så synd är det inte om oss egentligen, det är bara det att man är så fruktansvärt begränsad när man inte har lite marginaler att knycka av när vissa saker kostar mer än andra. Badrummet (som ej är helt färdigt och därmed oinvigt av undertecknad) kostade ungefär 125% mer än vad vi hade räknat med. De andra pengarna har gått till att fixa jordvärme, dränering och så detta badrum som jag hinner tröttna på innan jag ens använt det. Nästa viktiga projekt är ett nytt tak. Hur kul är det då? Det är ju saker som egentligen inte gör någon skillnad för utseendet (komforten kanske ändå kommer först men ni fattar).

Nu har vi diskuterat fram och tillbaka hur det ska gå med "min utbyggnad" som jag visar en liten ritning på här. Anledning till att jag kallar den för min utbyggnad är för att det enbart verkar vara jag som brinner för detta projekt. Utan den får inte huset sin rätta känsla. Och det är oerhört tungt att argumentera för att den ska byggas när man fattar hur mycket en snickare kostar. För inte är det så att vi kan göra det själva, och inte finns det människor runt omkring oss som kan släppa allt i sitt liv för att hjälpa oss, det är fullt förståeligt.

Ni som får hjälp med era byggen eller kanske rentav klarar av att ta er an dem själva ska vara så glada och lyckliga för det, för ni kan nog aldrig ana hur det känns att verkligen vilja göra något vettigt men inte klara av det för att det inte finns en enda själ i närheten som kan berätta för oss hur vi kan göra det. Ta vara på era vänliga byggproffs/ glada amatörer!

Och just det här med snickare, är inte dom sjukt överbetalda? Ja, hantverkare överhuvudtaget? Jag fattar att man ska ta betalt för att överleva men de summorna man betalar till dessa varelser är ju helt ofattbara. På en vecka, om de jobbar 40 timmar, tjänar de i princip lika mycket som jag gör på en månad. (källa: egen huvudräkning) Då har de flesta hantverkare "enbart" en gymnasial utbildning medan jag har byggt på med 5.5 års högskolestudier. Jag kanske får skylla mig själv för att jag inte gick byggprogrammet men någon måtta får det väl ändå vara? Åhhhh, jag är frustrerad. Tack och hej!